Oh, I could not see that coming..

Det är söndag igen, varför? Efter en sommar utan rutiner helger eller veckodagar, blir plötsligt mina veckor fint inrutade i ett åtta till fem måndag till fredag liv. Det tar kål på mig att slentrianleva sig igenom veckorna. Det är därför jag aldrig ska ha det så när jag blir stor. Jag ska genom att vara en del i en kreativ process ha ett spännande och omväxlande yrke, ha! Allt är uträknat, så skönt, då kan jag fortsätta mina slentrianveckor ett tag till för jag vet ju iallafall att jag kommer ha ett såå spännande yrke sen, när jag blir stor.

Och jag är fortfarande fast i den onda "jag brinner inte för något"-cirkeln. Hur gör man för att hitta sin passion? OCh hur gör man om man tror sig har hittat den, man tycker att man är någolunda bra på den, hur gör man då för att hålla fast? Och hur gör man för att hitta inspiration när man sitter framför en dator större av sin vakna tid? När man arbetar med endast en annan människa och på grund av trötthet isolerar sig med antingen datorn eller teven om kvällarna? Vart är glädjen och inspirationen i detta? Ska jag behöva vända ut och in på mig själv, vara med om något tragiskt och hemskt, eller kanske något himlastormande lyckligt bara för att hitta minsta sug efter att plåta, dela med sig? Jag är så öppen för förslag idéer vadsomhelst.

Iallafall, tre bra filmer denna helg, freedomwriters, storytelling och the royal tenenbaums.

borsta tänderna med två sorters tandkräm, en för ilningar, en för vitare tänder, (dubbelmoralen i det då?? den för vitare tänder skapar ju ilningar.. vill bara se hur länge jag står ut, det är ju schysst med vita tänder liksom, vill man vara fin...), tandtråd och djävulsdrycken listerine. Är det bara jag som gråter varje kväll jag listerinar? Det gör ju så ont.

Livar upp mig själv och alla med en bild på turning torso, enjoy

Konsekvenser från gårdagskvällen

#1. Jag tänkte väl att jag skulle vara lite innovativ i mit alkoholintag, jag blandade hejvilt. Värsta bakfyllan sen jag var sexton och drack hemgjort överjäst kiwivin.

#2. Mitt mass-smsande igår blir nu besvarad av arga kommentarer, blir rädd varje gång mobilen piper till.

#3. Mina nya fräscha blazers har fått en gråbrun ton och ser ut som alla mina andra dojjor, inte alls sådär vita och cleana som jag trodde att de jämt skulle.

#4. Mina stålar! Vart tog dom vägen, vart tog omdömet vägen igår?


ajaj..

Också rastlösheten, blir tokig. Vad är det för fel på mig som inte bara kan slappna av, inse att det är höst och kallt nu. Det är okey att stanna inne/hemma och vara osocial och kolla på idol. Nej istället har jag utvecklat nån sorts omänsklig hets, för att liksom bota mitt dåliga samvete för att jag tar det lugnt ibland. Där en annan konsekvens av gårdagen, jag är så pass bakfull att jag inte tänker gå ut idag, bara ligga och kolla på skräp på teve. Ser det som terapi.

jag är en dålig människa

En sjuhelvetes vecka. Jag fullkomligt dröp av självömkan när jag igår kravlade mig hem. Det var faktiskt synd om mig, har jobbat nu i fyra veckor och jag är trött, fysiskt och psykiskt. Det är roligt, jag älskar att göra saker jag tycker om hela dagarna, men ibland tänker jag på sommaren, då jag jobbade fem timmar om dagen (om man kan kalla det jag gjorde jobba, sitta i receptionen och kolla på filmer på youtube). Jag sitter och väger för-och nackdelar mot att ha ett jobb jag verkligen älskar, men som förvandlar mig till en sluddrande zombie, mot att ha ett hjärndött jobb där jag faktiskt orkar föra ett normalt samtal när jag kommer hem, och orka vårda mina sociala relationer. Tänker att det blir bättre om ett tag, tänker på marrakesh-resan i november, tänker betald semester osv. Det är bra. Det är bara lite jobbigt ibland, varje dag.

En ann-kväll ikväll, vi ska äta pizza, dricka vin prata om den bekanta känslan, att må bra men aldig jättebra, att må dåligt men aldrig jättedåligt. Att alltid balansera någonstans emellan och trycka bort det hela med den uttjatade klyschan att jag har ju faktiskt ingenting att vara ledsen för, jag får inte jag förtjänar det inte.

Och just ja, jag måste hitta igen mig själv i mitt fotograferande, vad är det med människor och att alla brinner så hårt för allting hela jävla tiden. Det blir så påklistrat, är jag en dålig människa som inte har någon passion, inget att brinna för. Jag kan tycka att det är kul att fota, men senaste tiden har det blivit för mycket prestation, det är inte ens lite kul. Jag har ingen lust att styra upp mina egna projekt. Jag har fetaste hasselbladskameran men jag orkar liksom inte ens bry mig, istället vill jag kolla på idol och äta popcorn och läsa schulmanbloggar. Usch jag är en dålig människa, på måndag börjar mitt nya liv, jag ska med lysande ögon tala om för alla hur mycket jag brinner för mitt fotograferande, sedan efter en tolv timmars arbetsdag ska jag ut och göra undeverk. Så får det bli, på måndag.