WTF!?

jag är fruktansvärt trött, sådär att det sticks i ögonen och värker i axlarna och att borsta tänderna känns som ett styrketräningspass. Men hjärnan kan ändå inte koppla av, skyller detta enbart på mina ansökningar. Det är svårt, jag våndas i bildval och ett för personligt personligt brev och i att min personbevis ska ätas upp av citymail och att mina ansökningar också ska ätas upp av citymail, efter att de brevbärarna suttit i citymails fikarum och skrattat åt mitt för personliga personliga brev och åt mitt bildval.

Well, jag har bara några dagars vånda och insomnia kvar. Sen ska jag strunta i allt som heter arbetsmoral och egna projekt. Då ska jag låta mig bli påmind om vår och tanklöshet och ljumma kvällar och pengaslöseri och livsnjuteri.

att lyssna på laakso och äta kladdkaka

Det var det där med söndagar igen, det är hurricane och en ny vecka all over again och jag behöver ett byte, något nytt.


Att ha två katter i lägenheten som ger en all sin kärlek och ömhet är fint. Idag har vi kollat på film och utsett slutscenen i ensemble c'est tout till den vackraste någonsin. Den är klyschig och gråtmild och gjord så många gånger förut men det är något speciellt med Audrey Tautou. Jag och Pantern har kollat på Amélie också, han delar absolut min faschination av henne.

Har även hatat mina ansökningar lite, och breakups, varför är det så plågsamt med personliga brev och varför gör människor slut med varandra?

Jag vill så gärna se världens genom ett naivt och blåögt filter.

jobb slentrian & deklarationer

åh vad jag älskar detta bitterljuva. När du minns något, som du totalt glömt bort, som att jag brukade ägna större delen av vårarna till att riva fördämmningar som bildades av snön i våra diken, nu när jag tänker på det minns jag hur jorden luktade, känslan av att göra något riktigt viktigt, att tid inte spelar någon roll. Och besvikelsen när mamma ropade in mig för middag och tillbaka till verkligheten. Fortsatte med detta in i tonåren också, tills jag kom på charmen med mopeder och dess snusande förare.

Men vad jag önskar mer än något annat att jag kunde spendera denna vårs vårkvällar i ett dike i vattjom och inte behöva tänka på jobb, slentrian och deklarationer.

Skåne har ingen snö som behöver grävas bort, och inga diken för den delen heller.

Det bitterljuva i att sent en lördagsnatt finna sig själv på en fridhemsfest, att nostalgisera sig tillbaka ett år och även där slippa tänka på jobb, slentrian och deklarationer.

Tänk när man blir gammal, när man har ett helt liv av händelser att minnas, nostalgiseras och känner bitterljuvt för. Nu när jag tänker på det kan jag faktiskt finna åldrandet tillfredställande. Då kommer kanske till och med saker som jobb, slentrian och deklarationer kännas fint och bitterljuvt.