idag är verkligen dagen, dagen då jag önskar att allting skulle stanna till och vara förevigtevigt. det är medelhavsvärme på fridhem, vi mös på gräsmattan och spelade fotboll och åt glass och brände axlar och drack öl och kvällen har inte ens börjat ännu.

helgerna är så fina, dom är så bra att bara sluta tänka för ett tag och bara vara. Imorgon ska jag också bara vara, inga bekymmersmoln imorgon inte.

tralala jag tror jag har solsting också.

orka orka!

inte idag, går omkring och bär på blytungt huvudbry. Istället för att vara produktiva tjejen släpar jag mig mellan målen utan att lyfta ett finger. Stressen byggs på, huvudvärken slår till (och med det; lite självömkan också) och jag romantiserar sommartider.

upprycket gör jag, jag samlar ihop mig och det kommer på måndag, då jag har panikat tillräckligt över allt som ska göras/hända innan Berlin.

här står jag och önskar att jag kunde vända uppochner på mig själv

hemma känns ovant, är det renoveringen av köket (mamma har fått för sig att limegrönt är coolt och gett köksluckorna en ny touch)? Är det kökssoffan som står tom och tusse lyser med sin frånvaro? är det fridhem som plötsligt känns varmare och hemtrevligare än östersund?

Jag reder mig alltid, på något sätt, att vara en jaglöserallting-människa är såklart lättsamt och praktiskt. Men jag hatar min rationella hjärna som ser till att jag inte utsätter mig för alltför hög fara, spänning, liv. Ikväll vill jag vara den spontana som reser mig upp och går åt ett annat håll, mot strömmen med hjärnan kvar hemma.

och jag får småstadskomplex, jag hör historier om förlovningar, köpa hus, köpa bil, fast jobb, 'oj gravid', lån på ikea, styrdans och en korv på raggarstatoil. Mina gamla klasskompisar från högstadiet alltså, det är dom det handlar om. Man är lite knäpp om man flyttar, man är ännu mer knäpp om man inte vill åka fem mil in till stan klockan tre på natten för att köpa en korv på raggarstatoil och sdan tillbaka. Jag är nog lika full av fördomar mot dom som dom är mot mig. Men ändå, jag är glad att jag hamnade på rätt sida. Imorgon ska jag skratta mig lycklig och planera min afrika-resa till hösten.

avverkade det obligatoriska mormorbesöket tidigare idag, jag beundrar samtidigt som jag avskräcks, hon är nog den mest aktiva åttiotreåringen jag träffat, och den mest egocentrerade. Varör har det blivit så att vi barn/barnbarn alltid ska ringa 'dom äldre', varför är det vi som ska få dåligt samvete för att vi inte hälsat på och inte tvärtom? och varför ägnar hon mer än hältfen av tiden till att baktala hela släkten för att dom aldrig hör av sig (inklusive mig, 'hallå jag sitter ju här!') och resten av tiden till att prata om krämpor, vädret och kaffebrödet. Sedan kommer guldkornen, 'kampen finns där' 'ta vara på ditt liv' 'du har alla möjligheter i världen' 'du kommer lyckats med det du vill' 'jag tror på dig'. Min mormor är excentrisk, livfull och enligt mamma psykiskt sjuk sen födseln. Jag tycker fruktansvärt mycket om henne, men ibland är jag oförstående.

lite blaj, min käraste ägodel ipoden har blivit tankad och jag ler åt tanken att jag ska lyssna mig igenom natten till Tom Waits whiskeystämma, plattorna är kronglogiskt ordnade och min inre syn projicerar fram en liten mager man med svart hatt, tredagarsstubb och knarksvettig panna.

och med detta, godnatt