aj

nu sker förändringar igen, vart är trygghetsbubblan när man behöver den? Varför är varje sommar varje terminsslut varje höst bara uppbrott? Och varför fastnar jag i separationsångest?

Det var fint igår, det var kramar och kramar som betyder saker. Det var Fridhem som det ska vara.

Detta veckoslut ska jag bara göra saker jag sett fram emot, inte saker som jag saknat.