jobb slentrian & deklarationer

åh vad jag älskar detta bitterljuva. När du minns något, som du totalt glömt bort, som att jag brukade ägna större delen av vårarna till att riva fördämmningar som bildades av snön i våra diken, nu när jag tänker på det minns jag hur jorden luktade, känslan av att göra något riktigt viktigt, att tid inte spelar någon roll. Och besvikelsen när mamma ropade in mig för middag och tillbaka till verkligheten. Fortsatte med detta in i tonåren också, tills jag kom på charmen med mopeder och dess snusande förare.

Men vad jag önskar mer än något annat att jag kunde spendera denna vårs vårkvällar i ett dike i vattjom och inte behöva tänka på jobb, slentrian och deklarationer.

Skåne har ingen snö som behöver grävas bort, och inga diken för den delen heller.

Det bitterljuva i att sent en lördagsnatt finna sig själv på en fridhemsfest, att nostalgisera sig tillbaka ett år och även där slippa tänka på jobb, slentrian och deklarationer.

Tänk när man blir gammal, när man har ett helt liv av händelser att minnas, nostalgiseras och känner bitterljuvt för. Nu när jag tänker på det kan jag faktiskt finna åldrandet tillfredställande. Då kommer kanske till och med saker som jobb, slentrian och deklarationer kännas fint och bitterljuvt.