utdrag ur dagbok 060924

Fotografier behöver inte alltid vara spontana för att vara bra, inte heller behöver de vara uträknade och uppställda för att vara bra? Varför är det så jävla svårt att hitta balansen? Kreativiteten kan inte tvingas fram men den kan hittas på vägen, vart tappade jag min? Vart tog skapandet vägen? Ska jag förlora på grund av min obotliga feghet inför mänskligheten? Jag är en sådan expert på att självömka och nedvärdera mig själv. Varför tänker jag att jag är dålig, istället för att tänka att jag kan bli bättre? Det är så irritersamt att jag ger upp efter minsta lilla motgång. JAG MÅSTE TVINGA NER MIN FEGHET I SKORNA, SOPA IN MIN RÄDSLA UNDER MATTAN OCH TA MIG I KRAGEN. Ingen kommer göra det åt mig, ingen kommer fota åt mig och sedan klappa mig på huvudet och ge mig en karamell.
(Sen kom flygbussen och min stockholmsresa var nästan över)

Men det var fint iallafall på många sätt och vis. Åsa var sitt vanliga pratiga, trevliga, burdusa, våldsamma, härliga jag och glass på medis klockan tolv en torsdagkväll var en bra stund.

Min syster är samma vanliga underbara glädjespridare. Trots hennes lite udda peptalk blev jag vid lite bättre mod. När jag sedan missade min flygbuss och mitt flyg grät jag lite och ringde mamma. Jag är en jättebebis med vingliga ben som misslyckas med det mesta som kommer i min väg.

Men dock, dock! Mitt hemma hos-reportage ska bli finast och imorgon ska jag fika med Tommy i malmö och spendera fyrsiffriga belopp på papper och film.